Promenera inuti konsten
Svaret på frågan var att försöka föra ut linjerna från pappret genom att fokusera på linjerna och inte på pappret och bilden, vilken hon kunde åstadkomma genom att skära i pappret. Pappersurklipp är i sig inget ovanligt, många konstnärer använder det uttrycket, men det Sandra gör är att skapa en konstellation som betraktaren kan gå igenom. Pappersremsorna hängs upp i taket och på väggarna så det skapar en teckning som man bokstavligen kan befinna sig inuti.
– Min önskan är att människor som besöker mina utställningar ska uppleva samma känsla som jag får när jag går genom staden, att de ska se på linjerna med mina ögon. Jag ser vägarna jag går på som linjer, och ser på min omgivning som en karta. Man kan säga att det jag försöker bygga är en tredimensionell karta där du själv skapar landskapet med din fantasi, säger Sandra.
Bergstoppar eller papper
Sandras senaste projekt innehåller också mycket pappersarbete, men på ett helt annat sätt än hennes tidigare utställningar. Det var under en, för henne vardaglig, pappersklippning som hon kom på att hon kunde färga pappret genom att stryka på grafit. Pappret upplevdes med en gång som mycket tyngre och såg mer ut som metall än tunt papper. Sandra upptäckte också att om hon skrynklade ihop det grafit-färgade pappret kunde ljuset lägga sig på ett särskilt sätt, som förstärkte upplevelsen av pappret som ett helt annat material – som stora stenbumlingar. Så hon fortsatte att fylla en fem meter lång pappersrulle med grafit blandat med linfröolja, som hon sedan skrynklade ihop.
– När jag lade ut hela målningen på golvet såg det ut som ett landskap, nästan som bergstoppar. För mig var det ett helt nytt arbetssätt, även om jag använder klassiska verktyg och hjälpmedel. Den avvikande processen startar först när jag skrynklar ihop pappret, vilket jag gör i och med utställningen och återigen tillåts betraktarna gå genom ett landskap, eftersom konstverket fyller ett helt rum, säger Sandra.
Ut ur djupet
Utställningen, som kallades ”Out of the depth”, hölls i Lichtenstein och fick ett gediget genomslag, där betraktarnas största förvåning var att konstverken var gjorda av papper. De ser väldigt tunga ut, vilket gör att många vill känna och klämma på dem, något Sandra ser som positivt.
– Att besökarna dras till att röra mina konstverk gör mig glad, eftersom jag också älskar att röra vid saker och ser mig som väldigt analogt lagd . Människor fascineras av hur en teckning kan te sig, att de tillåts gå mellan olika lager, få olika fokus beroende om de står långt bort eller nära, ungefär som en kamera. Mest förundrade är de över att de befinner sig i ett konstverk, de blir som en del av utställningen på ett annorlunda sätt, säger Sandra.
När ett nytt projekt ska påbörjas sätter Sandra på sig sina ”linje-glasögon” som hon kallar dem. Med de ögonen ser hon bara linjer, överallt, i ett öppet hål i marken, gps-kartor, byggnadsställningar och ledningar. Sedan formas idéerna i hennes huvud och efter det kan hon börja skissa.
– När jag fått fram mitt mönster börjar jag skära och det måste få ta tid. Många frågar varför jag inte använder en laserskärare, men min skärningsteknik är som min handstil, min touch sitter i handen och skalpellen, säger Sandra.
Med riktning norrut
Nu när Sandra har mängder av utställningar i bagaget längtar hon efter nya äventyr. Eftersom hon alltid älskat, förundrats över och inspirerats av kartor och oupptäckta platser styr hon snart kosan mot Antarktis. Även om det inte finns ett bestämt datum, hoppas hon på att resan blir av inom de närmsta åren.
– Tänk att få segla till platser som så få har sett, tomma utrymmen som bara väntar på att bli besökta. Och att få befinna sig på en båt under så lång tid, jag kan knappt föreställa mig alla olika linjer jag kommer att få skåda och alla kartor jag kommer att få läsa, det har inte så mycket med papper att göra, men vilket äventyr det kommer att bli, säger Sandra.